Svart, stor bensinslukare. Utbytt mot mörkblå, mindre dieselsippare. Trodde inte vi skulle bli av med bilen så snabbt. Inte alls egentligen. En jänkare som iofs är skön att köra och rymmer hela familjen är inte försvarbar när man kör 30 mil till jobbet. I veckan. 120 i månaden. Vågar knappt räkna ut vad det kostat. 1,5 l/milen var inget ovanligt.
Nu räcker det med en tredjedel. Vad ska vi göra med alla de pengarna?
Åsså var cirkeln sluten, man är med traktor igen. 142:an av 71 års modell startade rundan. Ljusblå metallic med lång krycka och krossad plysch. Matchande färg förstås. Min alldeles egna, betald med surt förvärvade sommarjobbsslantar, liksom körkortet. "Främling" med Carola på kassetten. Den var med på många äventyr och mil innan jag sålde den. Körningen hem med trasigt knutkors går inte av för hackor. Det gjorde däremot drivaxeln till slut.
Efterföljdes av diverse andra. Toyota Starlet, Ford Capri, Datsun och så några Volvobilar igen. Var ju tvungen att få plats med vovven och ungar ett tag. Tvillingvagnen var inte alls svår att få i...
Sen blev det storfamilj och större bil.
Nu är det barnen som är större och inte lika benägna att hänga på varenda gång. Om det inte är shopping på G, förstås.
Beslutet togs. Mindre igen. Än så länge är jag nöjd. Fast det är ju ingen bil, det är en Volvo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!