Helg på sydligare breddgrader

Började med en Höganässväng i fredags. Överraskningsfest för en nybliven 45-åring. Tänk att det finns så gamla människor i min bekantskapskrets! För egen del så återstår det nästan 2 månader tills det uppnås, det höga talet.
Festföremålet hade inte anat nånting och bleknade märkbart när hela gänget traskade in mitt i kvällswhiskeyn. Den ansiktsfärgen ändrades snabbt tillbaka till normal när kvällen fortsatte. Och det gjorde den långt in på natten. Ett par timmars sömn blev det för min del. Börjar bli rejält trött på att inte kunna sova ordentligt! Och av det. Trött, alltså.
Luftmadrass delad med maken och en stor värmelampa tänd via timer gjorde det inte lättare. Gav upp och tog till kaffet istället.
Senare hängde vi på H&M till deras Trelleborg, klart man passar på när man är så "nära". I vanliga fall har vi ca 30 mil emellan så nu kunde vi låtsas att vi bara skulle titta in på en fika. Eller nåt.

Efter att vi kämpat oss igenom "Tomten är far till alla barnen" blev det sängen. Vissa klarade det inte utan somnade i halvlek. Detta tidiga sänggående medförde en piggare söndag som i sin tur innebar att vi kunde dra oss norrut tidigare än vanligt. Annars brukar sällskapet dröna sig ganska länge när vi träffas.

Vi kunde alltså ta oss till Julias ena spelning på julskyltningen, det kändes bra. Kombinerade den med inköp av en stjärna till vårt sovrumsfönster och ett knivset. Riktiga knivar som är till för att användas vid matlagning. Märks skillnad. Borde det om man ser till priset. Som nu var halvt. Taget!

Kan inte låta bli att känna mig stolt och glad över att ungarna klarar sig själva. Inga problem alls. Jag har aldrig känt att jag behöver oroa mig för att lämna dem och det är jag så nöjd med. Gullepluttar är ni allihop, stora som små :-)

Föll på sin post

Jag, som före detta postanställd, vet att det kan va stressigt emellanåt att bära ut post. Det ska sorteras och buntas. Packas och köras ut. Helst cyklas ut.
Därifrån till att samköra fritidssysselsättning, i detta fallet berusning på hög nivå, med arbetstid för att hinna allt, är steget långt. Det tyckte tydligen inte denna postis. Hon blev mer packad än posten i väskan. Se'n blev hon lite sugen också. På nudlar.
"Jaja, jag sätter väl mig här hos tanten och käkar lite av hennes rester". Helt naturligt. Om man inte äter enligt LCHF. Då blir det fel.

Hjular inte av lycka över julen

Om man som jag är en julhatare av rang. Eller Hat är ett starkt ord. Avsky? Äckelkänslor? Vi säger så här; Om man som jag bara "står ut" med julen - inte lägger nån som helst energi på sånt som "hör till" - då blir man lättad när man kommer hem från jobbet och möts av ett adventpyntat hem.
Tjejerna har redan hängt upp julgardiner (diskreta beiga med hjärtan på) och satt upp stjärnor och stakar i fönstren. Adventsljusstaken är laddad, väntar bara på mossbeklädnad.

Tack, mina älsklingar! Bara för att er moder inte är förväntansfull och tindrande så betyder det inte att ni måste försaka det. Jag tycker det är mysigt med ljus och stakar och sånt, allt som lyser upp i mörkret, men själva julegrejandet är inte för mig. Tyvärr.

Jag är glad att mina barn är så förstående när det gäller detta. De får fixa det som de vill, de tycker faktiskt det är skoj. De får baka pepparkakor och lussebullar om de vill. Jag gör det inte. Däremot ställer jag upp med ingredienshandlandet, inte illa det. Och så kämpar jag med mig själv för att inte låta mina dåliga julerfarenheter skina igenom, det är betydligt svårare än att köpa saffran. Kostar mer också, hur otroligt det än kan låta.

Nej, nåt stressande blir det inte. Julklappar ska inhandlas, men inte en massa. Lugnt och skönt. Inget bråk. God mat i lagoma mängder. Ljus. Då kan jag gå med på julen.

Surdegsangrepp

Ettan: Har firmans bokslut till 98% klart att lämna iväg. Som jag sytit för att leta upp ett fel som gömt sig. Hittades i söndags - ganska direkt (kan nå't vara "ganska direkt"?) - eftersom jag inte hade jobbat heldag innan jag satte igång.

Tvåan: Bokföringen för föreningen som jag ska styrelseavgå ur är ikapp och väntar bara på årets slut.

Trean: Har tränat en timme ikväll och dessutom gått en promenad på lunchen.

Fyran: Månadens räkningar inlagda och väntande på betalning. *suck*

Nu är det bara ett par saker kvar ikväll för att jag ska känna mig nöjd med dagen. Kanske låter dem jäsa lite till.

Tack för det, Telenor!

Säger som Gert Fylking; Äntligen!
Kanske finns det nån hake som jag inte letat upp i det finstilta, men än så länge känner jag mig nöjd. Någon - i detta fallet Telenor - har gjort den förbluffande upptäckten att det finns familjer som befinner sig utanför 2-barnsramen. Från gamla gränsen på 3 till nya på 10 familjemedlemmar som numera kan ringa, messa osv kostnadsfritt sinsemellan. Var precis på väg att säga upp den tjänsten men nu behåller jag den tills jag blivit överbevisad om att det inte är alls så bra som det låter.

Fick ny jobbmobil häromdan och hoppades att den skulle ha bättre täckning eftersom den var purfärsk, men inte då. Nej, det stora bolaget som börjar på T och slutar på a klarar inte av vår vischetillvaro. Det gör däremot de ovannämnda. Kan bero på att deras 3G-mast ligger alldeles i närheten.
Kostnaden för täckning blir kanske men av nå't slag, men det är ju farligt att leva, man kan dö av det.

Gör förresten inte så mycket att det är taskig mottagning när det är jobbsamtal. "Hallåååå, nu hör jag dig väldigt dåligt.... Hallååå, är det nån där?...Du får återkomma imorgon..."

Pengar är lika för alla, stora som små

Nej, min mage känner att du har fel, du fotbollsfru. Varför skulle inte mina barn klara av att se sanningen i vitögat? I vår familj har vi gemensamt ansvar för att sköta om vårt hem. Denna gemenskap innefattar - förutom rent praktiska saker som städ och tvätt - att vara öppna mot varandra och tala om hur saker och ting fungerar. Redan från början vet barnen att vill man ha något så får man spara för att kunna köpa det. När de är stora nog för att jobba ihop egna medel så får de också använda egna pengar till att köpa det de önskar. Har man inte så det räcker får man vänta eller helt enkelt avstå.

Ljuga/hitta på att vi inte kan åka på utlandssemester för att vi hellre stannar i Sverige, det är fel. Enligt mig. Inte fasiken vill jag sitta på verandan och höra regnsmatter i flera veckor, jag vill till sol och värme, så för mig vore det att dra en lögn. Jag talar om - utan att lägga över krav och ansvar på barnen - att vi kan inte, pengarna räcker inte.

Är det fult att inte kunna köpa märkesjeans och Thailandsresor till sina barn? Är ekonomi som inte är på topp något man ska skämmas för? Varför ska barn skyddas mot verkligheten? Har vi inte råd så har vi inte råd. The ugly truth.

Bjuder på några förvirringar

Eftersom jag inte varit nära datorn på flera dar (utanför jobbtid) och känner det lite trögt att skriva, så tänkte jag att ni skulle få er några små kuligheter till mans och kvinns.
En nära - väldigt nära - bekant till mig, har stunder när hon beter sig allmänt förvirrat. Eftersom hon i vanliga fall är känd för att vara en skärpt kvinna som ser allt som det är, så roar det vänkretsen extra när det blir "happenings" för henne.

Några exempel:
Personen ifråga, vi kan kalla henne B för enkelhetens skull, sitter och bläddrar i en katalog. Plötsligt ser hon en skitsnygg klänning. "Undrar hur den ser ut bakifrån?" säger hon och vänder blad för att titta efter på baksidan.

En kväll var B på fest. Hon är av den där busiga sorten som unnar sig en rök vid såna tillfällen. Av denna anledning stod hon på verandan och såg ut över ägorna. I gräskanten en bit bort såg hon något vitt. I tron att det var kissekatten ropade hon på densamma och "ksssksssade", som man gör på dylika djur. Inte en reaktion. Likadant vid nästa tillfälle hon gick ut. Då hade hon sällskap av ett och annat barn. Ett av dessa informerade henne om att "det där är en fotboll", ingen katt.

B har en vän som ofta åker till Tyskland. Nu senast hade han varit bussig och köpt hem en låda rödvin åt B, något som hon uppskattade. Vid tillfället när detta välsmakande skulle avhämtas så frågar vännen om B vill ha nollsju eller nollåtta. "Ta du nollsjuor", svarar B. Hon tycker nämligen att det är snällt att låta vännen behålla de största flaskorna för eget bruk. Kan ni tänka er hennes reaktion när hon senare sitter med flaskan och ser vilket år det är tillverkat?

Inte sätta på, inte sätta på...

Det är vad jag rabblar till mig själv varje kväll när jag laddar bryggarn inför morgonda'n. Ibland lyssnar jag inte och då blir det till att hålla sig vaken och sörpla kaffe. En é la smålänning :-)

Däremot satte jag mig på bajken (nej, inte pajken...) en halvtimme och svettades ikväll. Efter det ett litet kvällsmål på stekta ägg och stekt skinka med västerbottenost smält emellan. Lite Skagenröra till det satt som en smäck.

En Kul Grej Eller Kanske Groda

EKG - första gången. Av med kläder, på med klistriga lappar och så kör vi! I 30 sekunder eller nåt. Va? Var det allt? Jag som trodde det skulle visa nåt på remsan. Kan man verkligen hinna få en rättvis bild av mitt hjärta på den korta stunden? Så mycket som bor där?
Alla små bubblor och knutor som bildas beroende på om jag är lycklig eller miserabel. Det tar tid att analysera. Nu fick jag bara veta att jag hade nån slags liten fördröjning som var alldeles normal. Normal? Jag som är så attans rapp och snabb kan väl inte ha nåt som går efter?

Se'n var det alla provsvar som också var normala. Tjottafejsi och hottentottsi - allt var OK. Nästan. Ett av dem fick jag ta om "för säkerhets skull". Farbror Doktorn skulle återkomma om det var nåt att oroa sig för. Aj sjall väjt med spänning.

Spännande var inte det jag tyckte han var däremot. Om man nu får sig tillstucket ett papper som ska fyllas i för att gås igenom vid det högtidliga läkarbesöket, är det då för mycket begärt att detta papper efterfrågas? Jag fick fråga om de ville ha det. Inlevelse var det brist på där. Eller så var det bara att de inte var riktigt vakna än. Eller så var det att det inte fanns nån fungerande mikrofon till diktafonen. Kan ha varit precis vad som helst men jag kände det som att det inte var riktigt på allvar. Illa. Företagshälsovård betalas det en hel del pengar för och då tycker jag att det ska undersökas för hela pengen.

Jo, förresten. Il dottore påminde mig om en skådespelare som jag inte har en aning om vad han heter eller i vilka filmer han medverkat i. Hur tror ni det kommer att påverka min nattsömn?

Kurs med Lurs eller Kurt, kart eller Lars var det visst

Idag har jag varit på nåt så ovanligt som en kurs som gav nåt. Åtminstone de som är yrkesrelaterade och av dagskaraktär brukar ingå i den kategorin, enligt min erfarenhet. De som inte ger så mycket.

Dagens ämne var transportekonomi. Intressant. Mycket beroende på att föreläsaren visste vad han pratade om, åkarson och chaufför som han var. Innan han blev konsult, vill säga. Han transporterade oss galant både genom dagen och kalkylerna.

Hemma möttes jag av en härlig chili con carne, tillagad av min goe make. Det satt fint eftersom min mage skreeeeeek efter mat. Ovanligt numera och jag kan inte påstå att jag njöt av påminnelsen om hur jag brukade må och vara.

Igår började jag om - igen! - med att träna och ikväll fortsatte jag med en cykelrunda på dryga 11 km. Väldans skönt. Senaste tiden har jag mått riktigt dåligt av att inte röra på mig. Tiden och mörkret arbetar emot mig men jag tänker vinna!

Tårta med beräkning

Visst kan man berika sina medmänniskor med en tårta om man lyckats snuva dem på en och annan pluring och guldvikt. Då måste man ju få tacka, hohoho... Guldläget har numera bytts mot förlorarsits.

Minns - med brännande skam - hur vår vikarie i sexan skulle sluta (han också...) och därför bjöd på tårta och en back läsk. Vi (eller vi och vi, jag var from som ett lamm redan då) kastade tårta på honom...
Även om vi var ordentlig tjea på vikarier efter att ha haft ett otal under mellanstadietiden så är detta helt oförlåtligt. Man gör inte så. Stackarn drabbades av oss som första klass efter skolan och att lära killarna snusa och diverse liknande var väl inte riktigt rätt medicin.

Det var inte nån direkt rusning efter att ha "tårtklassen" när vi skulle börja sjuan. Vi fick strängaste och bästa klassföreståndaren och det har blivit människor av de flesta av oss till slut. Trots allt.

Egensinniga präster

Senaste tiden har det gått att läsa om präster som ägnar sig åt diverse suspekta saker. Flytta gravstenar och ha sig, till exempel. Måste bero på att man tycker det är stenkul. Man känner sig säkert stentuff. En Fred Flinta med bautakraft. OK, jag ger mig, inte fler stendöda skämt.

Jag har fått mig berättat om en av de präster som befunnit sig i vår socken, i och för sig långt före jag flyttade hit. Han hade egenheter för sig. En av dem var att han helt enkelt var allmänt förvirrad.

På den tiden fanns det en mack här i byn, en av de där gamla rejäla, typ "Macken-macken". Vid ett tillfälle kom han flygande på sin cykel, stoppsladdade framför mackägaren och sa med andan i halsen; "Full tank." Ni kan se förvirringen hos denne bensinstationsföreståndare när han letar efter åtminstone en reservdunk att fylla, va?

En annan gång tog han med sig frugan i bilen till Jönköping. Inget konstigt med det, men av nån anledning tog han tåget hem. Frun satt kvar i bilen i sta'n.

Se'n säger elaka tungor att han setts med ett toalock under armen, tydligen istället för portföljen, men det låter nästan lite väl bra.

Restaurangmat à la Pokalle

Vi har en ganska ny bekantskap - i form av Kalle - som vi lärt känna. Han och hans Ina bor en bit utanför Svenljunga och där hamnade vi igår. Kalle har jobbat som kock och jag tycker det är totalt bortkastat att han numera är lastbilschaffis. Något som jag återigen fick bevisat när han bjöd på helt superbt käk igår.

Förrätten bestod av krabba - som jag åt för allra första gången - med tillbehör i form av skagenröra, löjrom och annat gött gojs. Huvudrätt blev oxfilé med vitlöksspetsad hasselbackspotatis, serverat med stekta morötter och vindruvor. Önskar verkligen att jag hade fotat dessa anrättningar, ögat fick sin spis också. Visst gör det mycket hur man läger upp maten?
Trevligt sällskap till långt fram på natten och efter några timmars sömn blev det en ovanlig, men smarrig frukost. Stekt bröd med skinka och ost emellan, toppat med en rejäl klick räksallad och bostongurka. Jag är fortfarande mätt.
Det har blivit lite syndande med andra ord. Ett par potatisar igår och bröd till frukosten, men det var det värt!

Om en stund blir det kalvstek med grönsaker och en massa gräddsås, tillagad av min egen kock. Inte illa det heller.

Pokalle är förresten för att han är så stolt över pokalen han fick när han åkte rally med Peter för ett tag se'n

:-)

Nollor som fattar noll av utebliven nolla

Alltså, hallååååå! Hur kan det komma sig att vi har en så stor arbetslöshet i det här landet? Alla myndigheter som inte har den minsta känsla av sunt förnuft, smidighet och logik sysselsätter ju de anställda med petitesser. Heeeeeela tiden.
Hur många gånger har man inte missat att sätta ett kryss på Försäkringskassans blankett om man varit sjuk eller vabbat? Några, kan jag säga, även om det var länge sen.

Så får man då hem denna blankett med platsen där krysset ska sitta gulmarkerad med överstrykningspenna. Inte med vändande post, ånä. Det ska helst dröja några veckor så man hinner tömma kontot och lider extra av bristen på de förväntade pengarna. Smått ilsken ringer man upp myndigheten ifråga, väntar i kö i typ femtielva minuter och kommer fram. Nej, minsann, jag kan inte sätta kryss i den rutan, det måste du göra själv. Va? Nån löjlig liten ruta som varken gör till eller från. Undrar var de förvarar registret på svenska befolkningens "Kryss-DNA". Eller vad kan det kallas? För nog måste det va så att de kollar mot det sen när de får tillbaka blanketten. Hur ska de annars veta att det är jag som kryssat och inte nån statsanställd?

Idag när jag skulle jobba på jobb 2 så får man en tillbakaskickad skattedeklaration i handen. Skatteverket har - en månad efter att de fick in den - ansett att en utebliven nolla på sidan för arbetsgivaravgifter måste åtgärdas. OK, hade jag missat alla sex nollorna hade jag kunnat förstå dilemmat. Har vi inte betalat ut nån lön eller arbetsgivaravgift den månaden (alla nollorna ifyllda där) så är det väl ganska naturligt att vi inte heller dragit nån skatt? Eller är det jag som är en nolla?
Jag gjorde en alldeles typisk Bitte-nolla i lilla rutan och nu är alla nollorna på väg tillbaka för att gå på fest med de andra nollorna på Skatteverket.

Stearin och vin inleder helgen

Hemkommen från jobbet. Slapp vänta på Julia som tränar fotboll, pappan hennes grejar det. Det var nästan lite halt på vägen, snön vräkte ned och som vanligt är det ett fipplande mellan hel- och halvljus. Helljuset ger en viss yrselkänsla om man fokuserar på fel punkt. Åtminstone funkar mitt balanssinne så. Ja, bara när det snöar, alltså.

Häromdagen så sänkte de farten på vår väg. Eller, farten har väl inte sänkts direkt, men hastighetsbegränsningen. Från 90 till 80. Helt - totalt - värdelöst på den vägen. Här går hur mycket trafik som helst, det är en sån där "tvärsöver"-väg som man sparar km på. Bra underhållen är den, just tack vare detta. Inga som helst problem att få trafiken att flyta med 90 som gräns.
80 är surt, riktigt illa. Men hem kom jag trots det.
Ett glas rött, levande ljus och datorn håller mig sällskap. Tvättmaskinen surrar och katten kurrar.
Kan man ha det bättre i väntan på familjens hemkomst?

Gemensam matlagning blir kvällsaktiviteten. Ytterfilé med råstekt vitlöksdoftande kålrot ska tillredas. *slurp*

Stor flådig mot en kolarmina

Svart, stor bensinslukare. Utbytt mot mörkblå, mindre dieselsippare. Trodde inte vi skulle bli av med bilen så snabbt. Inte alls egentligen. En jänkare som iofs är skön att köra och rymmer hela familjen är inte försvarbar när man kör 30 mil till jobbet. I veckan. 120 i månaden. Vågar knappt räkna ut vad det kostat. 1,5 l/milen var inget ovanligt.
Nu räcker det med en tredjedel. Vad ska vi göra med alla de pengarna?

Åsså var cirkeln sluten, man är med traktor igen. 142:an av 71 års modell startade rundan. Ljusblå metallic med lång krycka och krossad plysch. Matchande färg förstås. Min alldeles egna, betald med surt förvärvade sommarjobbsslantar, liksom körkortet. "Främling" med Carola på kassetten. Den var med på många äventyr och mil innan jag sålde den. Körningen hem med trasigt knutkors går inte av för hackor. Det gjorde däremot drivaxeln till slut.

Efterföljdes av diverse andra. Toyota Starlet, Ford Capri, Datsun och så några Volvobilar igen. Var ju tvungen att få plats med vovven och ungar ett tag. Tvillingvagnen var inte alls svår att få i...
Sen blev det storfamilj och större bil.
Nu är det barnen som är större och inte lika benägna att hänga på varenda gång. Om det inte är shopping på G, förstås.
Beslutet togs. Mindre igen. Än så länge är jag nöjd. Fast det är ju ingen bil, det är en Volvo.

Plötsligt händer det!

Kom hem till ett kök som doftade mat. Kålpudding i ugnen och färdig frukost tills imorgon (mina ägg och bacon som alltid tillagas kvällen innan när det är jobbardag). Det var inte detta som var en oväntad händelse - ånä, jag är van vid att gubben gör sånt. Han bara é sån. Vi jobbar bra ihop, aldrig nåt bråk om vem som gör/inte gör saker. Det bara händer.

Den oväntade presenten kom vid middagsbordet - kålpuddingen var smaskens - när han plötsligt föreslog att de skulle åka och hämta Jennies mobil. Inlämnad för lagning i september nån gång... I Jönköping, 5 mil bort. Alla kvinnliga invånare i detta hus - utom jag - fick den omedelbara glansen av shoppingmöjlighet i blicken. "Får jag följa med?" Ja, ja, ja och ja, blev svaren.

Mamman fick helt plötsligt huset för sig själv då sonen har tagit med sig hemläxa, i form av en rostig SAAB 900, som de inte hinner fixa på skoltid. Han befinner sig alltså i svetsande ställning borta i verksta'n.
Jag tog en dusch, kröp i mjukisstassen och raggisar. På med datorn, nu sitter jag uppkrupen i soffan med en filt runt axlarna.
Älskar min familj men ibland är det skönt att slippa prata, gå på utvecklingssamtal, sy på UV-märken och annat. Bara vara. Tyst. Efter en ringande dag på jobbet är det extra ljuvligt. Bättre än triss. Just nu.

Timjansfisk med råstekta rotfrukter

Idag var det fisk som skulle tillagas. Enklast är ju att köra ugnstillagning så det bestämde jag mig för.
4-5 filéer av Pangasius hamnade i en form.
2 skivade tomater och en halv strimlad purjolök breddes över efter att fisken saltats. 3-4 dl vispgrädde hälls över. Krydda med svartpeppar och strö över färsk timjan och basilika. In i ugnen ca 45 min i 175º.

Till detta serverades vitkål, kålrot och morötter som strimlats och stekts i rejält med smör. Kryddning blev asiatiska kryddor, salt, peppar och vitlök. För att få det lite fetare smälte jag i ett halvt paket färskost med vitlökssmak. Salladskål med gurka och hackad rödlök smakade gott till.

Fick hjälp av Jennie som skalade potatis till sig och syskonen och Nora som skötte matberedaren. Ibland är det bra med fler kockar :-)

Tomten på Facebook

Jag - som är en av dem som gärna skippar jul - har fått en dotter som funderar mycket kring just detta ämne. Senast var det om det här med tomten och skorstenar. Igen. Förra året tyckte hon att vi skulle låta bli att elda i kaminen när det närmade sig julafton. "Varför då?" undrade vi. "Jo, annars kanske tomten bränner sig i rumpan". Hon sa i och för sig ett annat namn på bakdelen, något hennes storebror lyckats bra med att lära henne.
Förra veckan såg hon så där underfundig ut igen när hon tittade på brasan. "Hur kan tomten egentligen komma ner i det smala röret, han som är så tjock? Ska jag rensa det?" Jag tyckte väl inte det var nödvändigt direkt. "Men mamma, varför står det att paketen är från dig och pappa när det är tomten som fixar dem?"
Nu började det brännas... Det är känsligt nu. Ta henne ur villfarelsen eller låta henne leva i detta ett tag till?
Eeeh, jo... Det är vi som bestämmer vad han ska fixa för nåt...
"Jaha. Hur då? Talar ni om det för honom på Facebook då eller?"

Unge - du måste nog avamerikaniseras innan mamma tappar fejset.

Flera liv att förbruka

Det var som katten. Inte nio, men väl två liv, har tydligen vissa. Hur man nu kan få flera livstidsdomar på sig. Och hur kan man få permission om man är livstidsdömd? Om man nu haft ihjäl nå'n och straffet är "livstid" borde det då inte innebära att man åtminstone måste stanna inomhus?
Avskräckande värre att bli dömd till livstid. "Nästa gång får du två livstider, bara så du vet!" Ojoj, gäller att tänka sig för.

Överallt och ingenstans

Jag vill, men det går inte. Fast det kanske beror på att jag inte vill? Har liksom ingen inspiration och det leder till transpiration. Kommer inte loss.
Går upp, jobbar, jobbar, jobbar, sover. Just nu jobbar jag på att jobba bort en del jobb. Föreningsarbete som bara tär är inte förenat med nöje. 12 år får räcka.
Har bestämt mig för att kämpa bort allt som inte tillför energi. Vill göra sånt som ger energi, som peppar och smakar mer. Det gör ju peppar. Till och med humorn är lägre än vanligt som ni märker. Det vill inte säga lite.

Önskar mig just nu: En knapp att trycka på för att stänga av jobbet när jag åker hem. Och en annan för att trycka igång träningslusten igen.
Gissar på att om den andra knappen funkar så blir det automatiskt en koppling till den första. Hoppas på det så att livet kommer på rätt köl igen.

Färjan - med rätt att flyta med

Skulle du  - som kvinna och mot förmodan- känna att du behöver stå i centrum för en massa karlars uppmärksamhet så har jag ett stalltips; Ta färjan mellan Malmö och Travemünde och frottera dig med alla lastbilschaffisar. Snacka om manlig dominans.
Vägen fram till maten kändes som värsta catwalken. Hela tiden malde det i huvet, "Snubbla inte, snubbla inte..." Klarade det varje gång. Se'n att jag hade en stor svart fläck på näsan bjöd jag på.

Gastkramande

Hemma igen efter Tysklandsresan. Hårt, men trevligt! Anlände till Bad Salzuflen vid 11-tiden på freda'n, sprang upp o ner för trappor och bar grejer. Ja, när man får gratis och full tillgång till träning så gäller det att utnyttja tiden. Vi har ju inga trappor hemma så jag bar och sprang, sprang och bar. Se'n sprang jag till en bar. Eller OK, jag åkte med de andra. Det var ju ganska skönt att skölja den dammiga halsen med en bier vid det laget.

Första stället vi hamnade på var hos en riktig "dirty Harry", värdshusägaren var en spellevink av värsta sorten. Rodnar bara jag tänker på allt han plockade fram ur skåpet under disken...
Gick ni på den?? Jag? Rodna? *Pah* Kul var han i alla fall, gubben!
Efter det vattenhålet drog vi vidare till Gasthauset vi skulle bo på. Samma gästvänliga bemötande där. Ölen flödade och tyskan flöt på bättre för varje timme. Mat blev det också, Schnitzel Cordon Bleu för min del. Sehr gut!

Nu har flyttlasset lämnats av och vi har överlevt både båtresa och Autobahn. Det är verkligen ett annat flyt längs vägarna. Fler filer och folk som har upptäckt backspeglarnas välsignelse. Blinkers finns på varenda modell, oavsett ålder på bil och chaufför. Jag är fortfarande stum av beundran.
Och i vaderna. Av trappspringet.

Morgen fahren wir nach Deutschland

Packning á la Bitte är gjord. Nästan. Blir väl lite till imorgon. Men tillräckligt för att jag ska slippa stressa som en blå när jag kommer från jobbet. När jag nu kommer därifrån. Det är inte lätt att veta när jag kan lämna stället, mina arbetsuppgifter är inte av sorten man kan lägga på hög. Skulle se nåt ut det. Lastbilar travade på varandra (dubbeldäckare?) runtom i landet. Åtminstone från Värmland och söderut. Snacka om trafikkaos. Snöglopp, släng dig i väggen.

Drömmer fortfarande mardrömmar om leveranser som inte kan lösas. Vaknar kallsvettig efter att ha räknat rutter och pallar. Men det går på rätt håll. Hahaha...
En månad och nu börjar jag bli lite varm i kläderna. Inte så konstigt när man jobbar med pellets, kanske? Ojojoj, låg standard idag...

I vilket fall så ska vi ut i Europa. Tyskland. Det ska hämtas hem en Edith med tillhörande bohag. Maken, svärmor och svärfar, jag och den blivande Edithsambon ska agera flyttare. Sova på båt. När hände det senast? Ca 20 år sen, tror jag. Nån Ålandskryss med Postfolket. Snöstorm, vik hädan. Eller skjut upp dig i alla fall. Bitte! (Ja, vi ska ju till Tyskland, landet där alla pratar om mig)

Ärtan, pärtan...

Och resten. Ni vet Piff och Paff och deras gelikar. Så är namnen på några läseböcker lillan har i skolan. Nu är Pärtan avklarad och hemtagen för stolt uppvisande. Brett leende talade hon om att "Pattan" var klar. "Vad för nå't???" undrade modern. Jag har jobbat färdigt med Pattan. Fick sin förklaring när jag såg boken. "Jahaaaa, Pärtan..."
Är man smålänning så är man, "r" é la inte så noga att uttala.

Bläddrade lite förstrött i boken och kom till en sida där det var meningen att man skulle svara Ja eller Nej på frågor. Hajade till när jag såg en av dem. "Har du smakat öl?" Vafalls? Alltså, nu snackar vi sjuåringar. Börjar enkätinsamling angående alkoholvanor såååå tidigt numera? Är det ett nytt samarbete med de sociala myndigheterna? Vår lilla Nora svarade sanningsenligt så snart knackar det kanske på dörren?
Tur att det inte fanns följdfrågor. Typ "Vilket märke dricker du mest?" DÅ hade vi nog redan fått en påringning.

Verkliga vänner

Om du är en verklig vän talar du om att jag har mascara utsmetad i ansiktet. Du säger försynt till mig om jag har kjolen instoppad bak i strumpbyxorna. Om jag har sås på hakan eller på tröjan så visar du mig det. Utan att skrika det från andra sidan rummet.

För verkliga vänner tar hand om varandra och ser till att man visar sig från sin bästa sida. Såna vänner kan inte bli för verkliga, frågan är hur svåra de är att förverkliga.

Omelett med tonfisk

Jodå, experimentet lyckades, det smakade riktigt gott. Och smidigt var det, precis så som jag gillar.

Blanda 2 burkar tonfisk med ett paket färskost (vitlök och örter var vad vi hade hemma). Krydda med salt och svartpeppar.

Bred ut i en smörad form och strö över en hackad rödlök. 6 ägg vispas ihop med 5 dl grädde och ca 2 dl riven ost. Jag blandade i lite färsk basilika och dill från frysen, salt, paprikapulver och svartpeppar. Häll över blandningen och in i ugnen på ca 175º i en halvtimme. Njut!

Skållad råtta istället för Duracellkanin

Jag är inte riktigt i full paritet med den berömda kaninen än, men det är påbörjat. Förmidda'n - som skulle ägnats åt träning - tillbringades istället tillsammans med plötsligt uppdykande sällskap. Trevligt och oväntat! Tur vi hade Gevalia hemma :-)
Efter den goda lunchen - fläskstek med en massa gräddsås - blev det lite slappartid. Men sen så. Träning i form av styrkepass och cykling. Inte klokt vad jag tappat kondis på de här veckorna. Smått svimfärdig pustade jag en stund innan vi begav oss ut på skogspromenad i det grå men sköna höstvädret.

Kikade på träd som ev kan användas senare, typ i december. Skojade med ungarna att vi ska nöja oss med en liten bordsgran i år. Varför då? Jo, se då får det inte plats så många julklappar under och då blir det billigare. Vet inte om de tyckte idén var lysande, precis.
För egen del så skippar jag julen helt om jag får. Lär jag inte få. Men en plats i solen med tillhörande paraplydrink skulle sitta fint istället. Nånstans där ordet jul inte uttalats och än mindre firats. Nånsin.

Efter den promenaden sjönk jag ner i badet. Hett värre. Därav mer skållad råtta än kaninfart. Nu väntar en omelett i ugnen. Nytt experiment som förhoppningsvis lyckas. Återkommer med rapport och recept (om det var gott).

Vem bestämmer egentligen?

Igår kväll var vi lite rastlösa, vi fyra som befann oss hemma. Kan vi inte ta en raggarrunda? frågade barnen. Hmmm... Tror inte deras version av detta fenomen innefattar samma saker som de rundor deras föräldrar eventuellt begav sig ut på i sin ungdoms dagar. Hoppas inte det. Inte än i alla fall.

Visst, varför inte ge sig ut i mörkret och fara istället för att sitta i soffan och dega? På med kläder. Ja, ytter alltså, vi var anständiga nog för att vara inomhus. Reflex, har du det frågade jag kloka minstingen. Nääää, det behöver jag väl inte i bilen eller? OK.

Maken tog av nån anledning GPS:en med sig. Genast började det snurra i skallen. Vart har han tänkt sig att vi ska fara? Falks grav? Med barnen? I och för sig är det lite skräcktema denna helgen - för dem som vill - men nån måtta får det väl vara?
Jag fick aldrig nåt bra svar så det var bara att hänga på. Han startade bilen och sa: "Vart ska vi åka?"
"Det får väl GPS:en säga, det är ju därför man har den" svarade den minsta rappt. Jaja.

Vi åkte lite hit och dit, även ut i mörka skogar där vi aldrig varit och där man kom till vägs ände. Månen var nästan full och vi såg ett stjärnfall. Och ja, jag önskade mig något. Som inte uppfylldes. Men vackert var det. Fallet.

Idag känner jag mig betydligt mer utvilad så kanske var det mest sömnbrist och släppta spänningar som spökade. Käre maken har handlat hem vitaminer och annat som han tvingar i mig, han har fått för sig att jag lider brist på nåt. Det jag anser brister i nuläget är träningen, men den ska jag ta tag i om en liten stund. Så med våra gemensamma satsningar ska det nog bli en Duracellkanin av mig till slut.