Fast det är bakslag och berg- och dalbana tillsammans med magnervsvridande och huvudsnurr så ska det gå. För jag har nämligen bestämt mig. Jag är chef och herre (nåja, kvinna) över mitt humör.
Redan för några dagar sen så visade jag prov på det genom att inte låta den irriterade halsen få sista ordet. Kanske för att det gjorde så ont att den knappt kunde prata, vad vet jag?
Idag har det varit många prövningar. Saker (t ex stålbitar av kiloklass) som tappats på fingrar och tår (stålhätta, tack för det), grinigheter och smolk av andra slag. Jag hade en liten dipp men föste tillbaka näsan över kanten och klarade det.
Kom hem till ett kylskåp som nästan mötte mig i dörren av ren desperation. "Handla, fyll mig!" ropade det. Lusten till det fanns inte i närheten, skitig och dan som jag var. Matinspirationen försvann direkt. Lasagnen som utlovats kunde inte tillverkas. Ingen mjölk, ingen grädde, inget alls. Pannbiff utan sås? Nej, tack. Köttfärsröra? Känner inte för det. Nu var det dykläge igen.
Inte heller nu drunknade jag i självömkan, fast det var nära. En enda tanke räckte; Du ska klara det.
Stressen som lurar runt hörnet motas undan och spaltas upp i delmål istället. Överkomliga. Speciellt när målsträvandet utförs tillsammans. Nog fixar vi det. Allt från gympadojor och regnkläder till jobblösningar blir lätt (nej, det var ljug - enklare) när man sätter det i sitt rätta perspektiv. Skitsaker i det stora hela. Stordåd utförda.
Positivitetsministern har talat. Frågan är om jag får avgångsvederlag om jag hoppar av en (o)vacker dag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!