Aaaaaaaaaaaaaaaaaaalllldrig!!!

Om mina barn kommer att behöva gå igenom arbetslöshetsperioder i sitt liv (vilket väl är troligt någon gång per skalle som världen ser ut...) så ska jag hellre gnaga mig mätt på de ramar jag inte har än att de ska behöva bli telefonförsäljare. Då ska jag ta hand om er, skydda er från detta. Jag lovar, kära barn.

Hur kan man klara av att sitta och trakassera folk hela dagarna som - de flesta - gör??? Hemma är det oftast lugnt men på jobbet... Jag känner redan när jag ska trycka på svara-knappen vad som är på gång. Tummen drar sig för att ens nudda vid gröna luren men jag tvingar ned den. Taggarna utåt och beredd på avsnoppning.

Jojemensan, visst är det en skåning som ringer igen. Ligger alla callcenters i Skåne eller är det bara sörlänningar som kan övertalas till att sätta ned arslet på en sån stol? Apappapapp. Stopp och belägg! Jag har inget emot vare sig Skåne eller skånska, bara så ni vet. Jag har ju faktiskt bott där och flera av mina vänner befinner sig i detta vackra landskap. Men... det är väldigt ofta en skånsk röst som presenterar sig lite lagom klämkäckt.
"Hej, jag heter blabla och ringer från BLABLABLA. Jag söker den som har hand om "..." (Här kan man sätta in valfritt substantiv, exempelvis telefoni, kontorsmaterial, marknadsföring.)
Jag: "Vad gäller det?"
blabla: "Är det du som är ansvarig?"
Jag: "Vad gäller det?"
blabla: "Jag skulle vilja berätta om/erbjuda er "..." (Här kan man sätta in valfritt superlativ; exempelvis bästa, snabbaste, billigaste...)
Jag: "Vi är inte intresserade."
blabla: "Men det kan du ju inte veta, jag har ju inte berättat allt än."
Jag: "Jo, eftersom jag vet att jag inte är intresserad av vad det än är så behöver du inte berätta.
Det sparar både din och min tid. Tack." Och ungefär där - ev lite tidigare - blir tummen villig igen och klickar bort störaren.

Andra gånger är det nåt katalogbolag som bara ska kolla så alla uppgifter stämmer inför det nya året.
Jag: "Stämmer för vadå?"
blabla: "Ja, ni har ju varit med i vårt register och jag hoppas ni vill fortsätta med det."
Jag: "Kostar det nåt?"
blabla: "Ja, "..." (Här kan man sätta in valfri hutlös summa)
Jag: "Då har vi INTE varit med i ert register!"
blabla: "Jo, men det ser jag här. Ni har betalat "..."
Jag: "Vi har aldrig betalat för något sånt någonstans så det kan inte stämma..."

Här väljer jag att lägga på för att vila hjärtat som dunkar som en stånghammare och för att inte säga nåt dumt. Har iofs hänt att de ringt under pms-veckan och då...

telefonförsäljare, NIX, störande moment

Alltid roar det nå'n!

Idag är en sån dag. Ni vet hur det kan vara. Det börjar med en lilltå som sparkas in i sängbenet. Fortsätter med tandkrämstuben som spricker. I och för sig med följd att handfatet blir polerat. Små små kulor som gör vitt vitare, ni vet.
Kaffet som ska intas under morgonkollen av mail o dyl - för att du ska vakna till - det befinner sig plötsligt utspillt på skrivbordet. Över ritningar och diverse visitkort och annat kundmateriel.

Efter upptorkning och djupa suckar beger man sig sedan ut i fabriken för att försöka åstadkomma något denna morgon. Hmmm, var är telefonen?
Letar där den brukar vara (laddaren, mina brallor, skrivbordet, i nån pall...) men puts väck är den. Frågar runt bland de andra; näää, ingen har sett den. Smart som jag är så ringer jag till den.
Och det ringer och ringer. Ringer överallt där jag är. "Men jag hör den här!!!.... Nu hörs den här..."

Eeeeh, till slut tänds den lilla Liljeholmsstumpen. Jahaaaa, den låg i en annan ficka... Benfickan.

Behöver kanske inte berätta att jag i sista stund lyckades låta bli att lägga smörklickan direkt på spisen när jag skulle göra omelett. Undrar hur det ska sluta?

Hur länge ska man behöva vänta?

Jaja, lugna er, en i taget! Jag förstår att saknaden och längtan är enorm. Men om ni bara ställer er i en - något så när - ordnad formation så ska ni se att det löser sig. Alla ska få svar på sina frågor.
Om de inte är allt för privata eller dumma förstås. Finns det inga dumma frågor säger ni? OK, men då hittar jag kanske en annan anledning till varför jag inte svarar.

Oj, det var visst inte så många som väntat, trots allt. Vaknade precis ur min dröm :-)

Vissa dagar är det nära. Jag tänker på saker som jag vill skriva om och planerar för ett inlägg lite senare. När jag kommer hem. När jag får tid över. När jag får lust. I sista änden känns det inte tillräckligt lustfyllt i alla fall så det blir inget av det.

Jag kan bli lite mörkrädd av att jag inte längre längtar efter att skriva, det har jag ju alltid gjort innan. Då tänder jag små ljuspunkter i form av förklaringar och anledningar och blir lugn igen. Det kommer. Så småningom.

För tillfället så är det som vanligt. Fullt upp. Sitter bland annat med en gräslig värk mellan skulderbladen och troligen en tennisarmbåge. Jag som inte spelat tennis sedan tidiga barnaår. Inte ens badminton har det blivit. Men ont har jag haft ett bra tag nu och jag vet precis vad det beror på. Sånt jag inte kan undvika.

Det som sitter mellan skuldrorna kom igår efter ihärdigt takläggande. Minns ni det som skulle bli min skrivarlya? Där finns det numera tegel på taket. Pålagt i strålande sol. Det blir några kilo burna då. Träningsvärken är mer än välkommen men inte denna.

Så, idag ska jag inte göra ett jota. Sola och vila, bara. Kanske en sväng med övningskörningsdöttrarna, men inget fysiskt ansträngande. Nån som vill komma och massera? Det hade uppskattats :-)

 skrivande; bloggande