Börjar känna att det kanske är dags att börja tänka på julen. Lite så där, bara. Jag vet inte riktigt vad som har hänt med den där planerande människan som var mitt tidigare jag. Planerande som i kontrollbehov, alltså. Hon är borta. Åtminstone till 80 %. Bra, tror jag. För det mesta :-)
Det där att inte släppa utan hela tiden känna att jag måste vara med och rycka i tåtarna i alla fall, det är inte så besvärligt längre. Jag kan rycka på axlarna och känna "det ordnar sig". Och det gör det ju faktiskt. Oftast. Möjligen på ett annat vis (inte som jag skulle gjort det...), men i sista änden så blir det rätt OK ändå. Och jag har haft tid och energi över till annat under tiden - yes!
Planerar gör jag väl rätt mycket fortfarande men just julen är undantagen från detta. Det är inte riktigt min tid, om jag säger så. Visst, det är mysigt med ljus och pepparkakor och julmat är rätt gott i måttliga mängder, men allt annat kommer nog - tyvärr - alltid vara för mycket förknippat med tråkigheter för att jag ska kunna njuta fullt ut av det. Jobbar på det och har lyckats få till ett tänk om att behandla julhelgen som vilken annan anledning som helst till att träffa människor jag tycker om. Ta det lugnt. Umgås med min familj, helt enkelt.
Alltså är jag inte en lussebullebakande eller tomtepyntande mamma. Jag flänger inte runt och byter gardiner eller städar hela huset för att det snart är jul. Mina barn har tidigt förstått det och jag har istället valt att ge dem möjlighet att påverka detta. De har fått hjälpas åt att plocka fram julsaker, byta gardiner, baka pepparkakor och göra godis. Inte för att jag är lat utan för att det är de som tycker det är roligt och mysigt. På det viset har all stress över detta försvunnit och det har blivit mysigt även för mig. Dessutom så tycker jag numera att det kan vara skoj att hjälpa till :-)
Planering, ja...
Nu är det snart en vecka sedan jag var på gymmet senast. Började med halsont och ett rusande hjärta och fortsatte med annat som påverkade vardagen. Julbord och diverse saker som störde planen. Ren och skär trötthet, också. Mitt rusande blodtryck tog lite musten ur mig. Rättare sagt, vetskapen om det. Innan hade jag mått ganska bra. Det är inte bra att gå för mycket på undersökningar, man blir ju sjuk...
I fredags kväll ringde "min" sjukhusläkare till mig. Fattar ni, fredags kväll!?! Då är det illa. Skämt åsido, trodde knappt mina öron, men jo, jag tog henne på allvar till slut och lovade ringa vårdcentralen omgående så jag kan få rätt medicinering. I min enfald hade jag trott att de skulle återkomma till mig eftersom det skickats en remiss, men så var det visst inte.
Får erkänna att det sänkte mig lite. Jag har ju sett framför mig att jag ska dit och kolla trycket nån gång och då kommer de se att jag är tillbaka på mitt vanliga, perfekta, blodtryck och "Vips!" så kan jag slänga undan tabletterna. Men, nähä. Där drog den planen sin kos. Och med den lite av mitt träningsupplägg.
Jag får försöka vända på det där och se det som positivt att det - troligtvis - finns hjälp att få. Jag kommer nog att kunna fixa att springa igen. Eller helt enkelt, anstränga mig så pass mycket som jag vill. Naturligtvis är det allra mest positiva att de inte hittar några fel på mitt hjärta! Varför är det så lätt att hänga upp sig på det som inte funkar istället för att glädjas över det som faktiskt gör det? Idiotiskt!
I vilket fall som helst så satsar jag på en alldeles vanlig träningsvecka nu och ser fram emot att hänga på låset imorgon bitti. Matlådor fixade för veckan och träningsväskan snart färdigpackad.
Älskar känslan och lugnet som infinner sig är jag bara kan byta ut mina tomma matlådor mot nya när jag kommer hem från jobbet. Det är sinnesfrid, det! Vardag när den är som bäst :-)
Och... faktiskt. Det blir en kväll som kommer att ägnas åt julklappsinköp. Ni behöver inte oroa er, barnen :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill du lämna ett bevis på att du varit här? Vad kul, kommentarer är väldigt, väldigt välkomna!