Får jag eller får jag inte? Ska jag eller ska jag inte?

Jag vill ju så gärna skriva men ändå tar det bara stopp.

Varför? Kan inte skylla på att jag inte hinner, det gör jag, med rätt val och lite planering. Nä, det är för att jag inte klarar av att skriva det jag vill. För att det kanske stöter någon annan. Kanske något barn som tycker jag är en tramsig, schämmig mamma. Nån annan som retar sig till döds på det jag skriver.
Det skulle jag väl i och för sig kunna leva med. Lite beroende på vem. Jag är ju egentligen inte en sån som önskar livet ur folk. Oftast inte. Inte på allvar. Det räcker att de håller sig ur vägen.
Och vem tvingar någon att läsa? Inte jag. Inte det heller.

Jag är en alldeles lagom snäll människa i mina bästa år. Eller jag är åtminstone i min egen ålder. Det kan man inte säga om dem jag emellanåt kallar t ex "gubbar i 50-årsåldern". Det är då det blir tyst vid middagsbordet och barnen (minst ett av dem) höjer på ögonbrynen och tittar på mig med den där blicken. Ni vet, den där som säger "Men mamma, hur gammal är du själv?"

Ja, jag är alltså egentligen alldeles vuxen och borde med andra ord få bestämma själv vad jag ska skriva om. Jag är såååå himla nära att dela med mig av min - än så länge - anonyma blogg. Den som beskriver saker som ibland är enormt jobbiga i mitt liv. Som påverkar mer än jag vill.

Det är nu jag behöver dela med mig. Nu jag behöver stöttning och förståelse. Jag vet att det finns många som är i samma sits. Ibland vore det så skönt att få häva ur sig allting och byta erfarenheter med dem.

Varför ska jag låta bli? Varför kan jag inte bara släppa ut den? Det är trots allt mina tankar, mina funderingar, mina våndor. Varför ska jag alltid tänka på hur andra tar det? Kan jag inte bara sträcka på ryggen och säga; "Det här är min syn på saken. Min upplevelse. Så här har jag det när det är som det är."

Har haft den här "på-väg-känslan" ett tag men den poppade upp idag igen när jag såg detta inlägg hos Monstermalla. Tack för du fick mig att känna mig stärkt i mitt kommande beslut!

Alltså... troligen... snart i en dator (eller liknande) nära dig!

Legday - lägg dej!

Lördagarna kommer väldigt ofta nuförtiden, har ni märkt det?
Eller ni kanske inte har öronmärkt era lördagsförmiddagar till benträning?
Det har jag...

När jag var ung (för ett litet tag sen...) så var jag en naturlig löpare, älskade att springa, både långt och kort. Känslan när man märker att det bara är att lägga in en liten, liten växel till så spurtas motståndarna om - den är härlig! Älgakliv förbi på upploppet. Njutning!
Då var jag stark i benen, tänkte inte ens på att ta i, bara gjorde.

Eeeeeh... det är inte riktigt likadant nu. Ända sedan jag började styrketräna så har jag hatat att träna ben. Cykla, gå, t o m springa lite emellanåt - helt OK. Men knäböj, marklyft... För att inte tala om utfall! *morr*

Visste att det skulle komma en dag när jag måste, tycker själv det ser rent löjligt ut med en stor överkropp till ett par spinkiga ben, så jag kan inte bara träna det som är roligt :-)

För några veckor sedan så hände det. Jag bestämde mig. Det var dags! Sa till (=bad snällt) att maken skulle peppa mig och se till så jag inte gav upp direkt. Han lovade. OM jag lovade att inte gnälla. Jag? Gnälla? Hmpf...

Lördagen kom och det var bara att bita ihop. Göra. Gjorde så. Utan gnäll (var nära en gång) Tänk, jag som hatälskar träningsvärk fick njuta i fem hela dagar!
Andra lördagen när jag stapplade ut från gymmet så deklarerade jag att "lördagar får bli officiell legday".
Va? Ska jag lägga mig? frågade sällskapet. Nej, här läggs inget - vi kämpar på!

Nästa gång blir det inte så, då trajar vi runt på MC-mässan istället. Torsda'n får bli lördag denna veckan, inte fuska! Har redan fått besked om att det är dags att öka vikterna nu så vem vet, jag kanske inte kan röra mig (utan att grimasera) till helgen?

Bäst att ta lite förebyggande vila, lägger mig och pillar navelludd en stund.

träning, navelludd, benträning, styrketräning, legday, bendag