Början på något gammalt

Nu är det här. Året jag fasat för har anlänt.
Har man klarat sig utan kriser vid tidigare slagna jämna så är det klart att det kommer en riktig brakande sådan nu när ett halvsekel av min livstid snart har dragit förbi. Eller vad tror ni?

"Jag kommer att få en ordentlig 50-årskris!!!"
Jag var övertygad om det ända tills jag fyllde 49, då släppte det. Vet inte riktigt varför men det var som att ett litet grustag lämnade mitt hjärta och trillade med framför mina fötter. Jag vände på steken och angrep rädslan jag hade haft med ett "Jag fyller snart 50 så jag gör preciiiiiis som jag vill..." istället. Åtminstone när någon i närmaste familjen tyckte att jag betedde mig konstigt, det är ju inte alltid det funkar att göra preciiiiiis som jag vill. Tyvärr.

Alltså är det nya året början på något gammalt. Mig.
Fast egentligen är det ju mer en fortsättning på mitt gamla vanliga jag. Som börjar bli gammal!?!
Må vara hur det vill med det, nytt år är det.

Jag började den första dagen med ett par stadiga koppar kaffe och en stärkande skogspromenad. Det var tyst, minsann. Ingen som rörde sig, inte ens en fågel som flög upp och skrämde slag på mig. Lugnt och fint och en massa rensande luft att andas in. Gick och funderade på vad jag egentligen väntar mig av det här året och kom fram till att det är ju - som vanligt - rätt mycket upp till mig själv.

Jo, jag vet. Vissa kan inte välja helt och hållet, på grund av rutiga skäl eller randiga orsaker. Det kan vara sjukdomar eller annat som hämmar och/eller hindrar. Jag vet, tro mig.
Men... många saker i livet kan jag styra, jag kan välja. Eller välja bort. Det är min förbannade skyldighet (mot mig själv) att göra val. Det finns ingen annan som kan (eller för den delen, ska) fixa mitt välbefinnande. Påverka, javisst, men styra? Nej.

 

Jag tänker lämna företräde för sånt som gör mig och min familj glada. För egen del hoppas jag kunna träna så mycket jag vill, utan att ha känningar av ett rusande blodtryck. Vet att jag tjatar men för mig är det viktigt, just träningen är en stor del på vägen till mitt välbefinnande. 

 

Jag ska försöka - verkligen försöka! - vara gladare överhuvudtaget. Trevligare på hemmaplan är det stora målet. På jobbet och bland andra är det sällan några problem men det är äckligt lätt att hamna i suckarnas dal när man kommer hem. Skor som ligger utspridda i hela hallen, tvätt som inte tvättas, disk i diskhon fast det finns plats i diskmaskinen (om det står ett enda glas där så måste det vara rent i maskinen, det vet ju alla... alltså öppnar jag inte för att kolla, jag ställer mina grejer på bänken...)

Jag lovar, jag kommer fortfarande bli lika irriterad över sådant men jag ska försöka angripa det på annat sätt. Utan djupa suckar och fräsande underton.

 

Rätt vad det är så finns det inga skor eller jackor i hallen. Inga ungar som bor kvar. Det blir ju så när man blir gammal (om det nu är det jag blir). Eller hur var det?