Visst kan man sakna en knöl!

Jag är inte en sån som tänker på mat. Eller jo, det gör jag ju. På det viset att jag planerar den så att det ska finnas något ätbart när hungern sätter in. Då har jag både min och närmsta omgivningens välbefinnande för ögonen.

Från att ha varit en mack- och pastamänniska av stora mått, en sådan som gick omkring med berg- och dalbanenivå på blodsockret och en mage som visade på graviditetsgrad av femtemånadens storlek, har jag med tiden lärt mig att äta på ett vis som gör att jag undviker allt för stora svängningar i både humör och blodsocker.

Vad jag menar med att jag inte tänker på mat är:
För mig är det här med käk och ätande ingen stor grej. Jag äter det som får mig att må bra. Det vill säga ordentlig mat. Ordentlig, som i tillagad från grunden och i tillräcklig mängd för att orka med livet.

Ja, för det är på det hållet den kommer. Orken. Inte tvärtom. Man kan inte vila sig till ork för att man låter bli att fixa ordentligt käk. Nope.

Man "orkar inte" laga mat, man tar en macka eller nåt annat "smidigt". Det är lättare och det blir mer tid över till annat. Som att slänga sig i soffan och vila sig i form.

Säger som Brasse: Fel, fel, fel...

Det tar inte speciellt lång tid att fixa sig ett riktigt skrovmål, ett sånt som håller en mätt länge och pumpar ut energi i både kropp och själ. Det är inte tiden som saknas, det är planeringen. Anser jag, vill säga.

Idag har jag t ex gjort lax i ugnen, det tog ca en halvtimme. Hade jag nu struntat i potatisen så hade det varit ännu enklare. Det är ett val som jag kan ha förståelse för, skala potatis är inte det roligaste som finns. Fixa mer grönsaker så löser det sig med det, finns hur många som helst att välja på! Kör man se'n allting på en gång i ugnen så blir det både smidigt och snabbt.

Potatis, ja... Jag har undvikit den i flera år, ända sedan jag drog ned på kolhydrater 2009 (inte för viktnedgång utan för välmående).
Den senaste tiden har jag tagit till den då och då och nu har jag bestämt mig för släppa in den där attans knölen igen. Den kommer få fylla största delen av mitt (högst moderata) kolhydratintag, åtminstone under en prövotid.
Håller magen sig lugn så får den stanna. Jag har varit bombis på att jag inte saknat den men jo, det har jag... Det kände jag idag till den - för övrigt delikata - laxen :-)

Tänk om måltider överhuvudtaget kunde avdramatiseras.

Låt bli att krångla till det. Ät mat. Bli mätt. Gör av med energi. Ät mat. Bli mätt. Gör av med energi. Upprepa.

Hur svårt kan det va?

Having a ball - det är väl det som är meningen? Egentligen?

Nu menar jag inte att du måste bära omkring på en eller flera bollar varje dag. Visst, några gör ju det av födsel och ohejdad vana, men det är inte det det handlar om här.

Det är det där med träning. Så'n där som blir av. Resten kan liksom kvitta.
Det hjälper nämligen inte hur mycket du pratar eller skriver om att du ska träna. Instagrambilder som visar träningskläder och skor som införskaffats för att du äntligen ska börja på allvar. Igen. De får dig inte att få upp varken kondis eller muskelvolym. Faktiskt.

Inget av det hjälper - hör och häpna! - om du inte utför det du tänkt.
Varför är det då så himla svårt att få till det?

- Du har lyckats skrapa ihop tid (planering är en skitbra sk(r)apare som ger möjligheter fast du har fjuttifjemton andra saker som ska göras...).

- Du har motivationen (ja, DU har den, DU styr).

- Du har utrustningen (en kropp och en hjärna som vill, utöver de instagrammade nya träningskläderna).

Du har helt enkelt lyckats med att fixa till förutsättningarna. Du sätter igång. Det går ett tag. Du maler på. Vad händer se'n? Vad kommer helt plötsligt alla ursäkter ifrån? Varför fortsätter du inte?

Kan det kanske vara så att du helt enkelt inte tycker det är roligt? Du har kanske valt fel sak att göra? Du kanske inte alls vill lyfta vikter eller sprattla i en bassäng? Det tar kanske emot när du ska ta dig till veckans andra spinningpass? Eller vad det nu är du ägnar dig åt när du tränar för att bli piggare, starkare, snyggare, smalare... Eller vad det är du eftersträvar.

Vet du? Byt! Ägna dig åt nåt som du tycker är kul istället. Gör du det ett tag så kommer du att fortsätta. När du sedan har fortsatt tillräckligt länge så sitter det. Rutinen är där. Med den kommer det naturliga. För då - då är det en del av din vardag. DÅ har du lyckats.

När träningen är en del av din vardag blir den en del av dig och ditt liv. Inte vill du mista en del av dig? Nä, trodde inte det. Så - kör på nåt som ger dig glädje (Oj, så äppelkindshurtigt det lät men lite så är det...). När rutinen sitter kanske du t o m kan ta upp det där igen, det som kändes så tufft eller tråkigt innan. Utmana dig själv igen. Då vet du ju att du faktiskt kan.

Ha lite kul, plågan ska bestå av mjölksyra och trötthet, inte av vägen till gymmet.

Hälsningar en f d periodare.